Idag borde jag egentligen ha sökt lite jobb men jag orkade inte så har legat och lyssnat på Spotify. Sen spelade jag några timmar själv. Jag har spelat gitarr i rätt många år nu och då jag har tillbringat mycket dötid hemma har det blivit ganska mycket spelande under åren så jag är rätt bra vid det här laget. Spelar mycket punk och rock främst även om jag också skriver egen musik. Jag är till 100% en Les Paul/humbucker kille så jag har bara sådana gitarrer och inga strator även om jag har funderat på att skaffa det också. Som mitt liv ser ut just nu så är spelandet bland det roligaste jag vet. Det är ett bra utlopp för känslor och det ger mig också möjligheten att för en liten stund leva mig i en roll. Där jag inte bara är jag utan blir något mer när jag gör något jag älskar och är bra på.

Vet inte om det finns någon logik i det. Jag antar att man kan säga att jag vaknar till liv.. passionen och livsviljan kommer fram på ett annat sätt och jag är inte apatisk och tyst bara. Blir som en annan människa. Ibland tar jag mig tid att klä upp mig lite som jag aldrig gör annars och det bidrar också till omvandlingen. Tar på linser. Slänger på ett linne och en bandana, några smycken. Petar in en cigg i mungipan och låter den dingla nonchalant medan jag spelar. Tyvärr måste jag vanligtvis hålla ner på volymen lite då jag har en granne som också spelar men ofta högre än jag vilket innebär att vi väl har gått våra grannar på nerverna en del och vill inte få hit störningsjouren eller arga grannar som plingar på dörren. Nå jag spelar aldrig på nätterna osv så klart men det förstås, det är många äldre som bor här och de vill väl ha lugn och ro.

Apropå plinga på dörren så är det bland det värsta jag vet. Jag får ju inte besök av vänner osv och kommer familjen vet jag alltid innan så vanligtvis är det någon försäljare eller liknande men jag börjar alltid nojja eftersom jag inte kan se vem som ringer på och det gör mig nervös. Tänker att det är polisen kanske eller något annat. Jag öppnar i princip aldrig iallafall. Har funderat på att skaffa en sån där kamera man kan sätta i titthålet så kan man enkelt se vem det är som står utanför på en skärm i lägenheten. Det är så jobbigt att behöva smyga fram till dörren och titta ut. Det här är iallafall något jag vet att jag inte alls är ensam om. De flesta blir nog inte så nojjiga som jag men många gillar inte att det ska ringa på dörren titt som tätt och försäljare som stryker omkring. Stör mig också på när de ska hålla på att ringa på mobilen, svarar i princip aldrig då.

Nej nu har jag käkat och känner mig angenämt seg så ska slå mig ner på soffan ett tag och vila, kanske ta en tupplur. Vi ses!

Jag får ibland underliga drömmar och särskilt när jag tagit en större dos antihistamin, då är det inte ovanligt med väldigt verkliga mardrömmar eller på andra sätt udda drömmar. Inatt t ex hade jag en rad av dessa. I den första var jag ute i en skog med några gamla vänner. Jag visste att det fanns farliga djur i skogen och vi skulle försöka ta oss därifrån men upptäckte sedan att min gamla kompis var försvunnen. Kunde ju inte lämna honom kvar där så vi gick och letade efter honom. Såg honom hängandes mellan två träd som om han fastnat i ett gigantiskt spindelnät. Bredvid honom stod det flera hästliknande djur. Skrek och sprang mot honom men innan vi hann fram såg vi hur odjuret bet av hans ben ända upp till knäet bara sådär och käkade upp det. Väldigt obehagligt och underligt.

Högstadiet är en annan återkommande dröm. Av någon anledning drömmer jag ofta om den tiden och de jag umgicks med, kanske för att det var den sista lyckliga tiden jag hade innan min sociala fobi och alla andra problem uppstod. I en av drömmarna satt jag i klassrummet med de andra. Vi hade en lärarvikarie, en snygg och ung tjej som dessutom var otroligt lättklädd, i princip bara kjol och en sjal knuten väldigt löst om brösten. I drömmen gled sjalen ner hela tiden när hon böjde sig och plötsligt stod hon med bara bröst inför klassen och alla började bara gapskratta. Som när någon gör bort sig riktigt ordentligt och hon bara stod där och såg rådvill och obekväm ut. Det var inte ens något direkt sexuellt över drömmen för jag blev inte upphetsad av att se henne. Bara underligt.

Drömde också om en tjej som jag var lite småkär i under hela högstadietiden. Vi hade skåpen bredvid varandra och fast vi sällan pratade mycket eller umgicks tyckte jag alltid hon verkade väldigt trevlig och söt. Ser henne ibland på ICA då hon jobbar i kassan där jag brukade bo. I vilket fall så i drömmen försökte jag typ impa på henne som man gjorde i tonåren men det gick inte, hon såg knappt åt mig och kände mig bara ful och värdelös haha.

Det här var väl ändå lite mer normala drömmar sett till vad jag ibland drömmer om. Usch jag gillar inte mardrömmar alls och inte heller gillar jag att drömma om gamla tider och folk jag brukade känna hela tiden. Det känns som jag är fast i vad jag hade då och jag vill inte hela tiden bli påmind om att jag förlorat alla vänner och kontakter jag brukade ha.

Nu ska jag kila och fixa middag, blir tonfisk och ris mums. Hoppas ni har en bra dag ni som läser.

Det är måndag och riktigt regnigt och ruskigt, för många den värsta dagen på veckan då man ska tillbaka till jobb och resten som är lediga grämer sig väl över att det inte är soligt och fint idag. Men jag bara ler och mår gott idag. Ibland (även om det är sällan) kommer det sådana här dagar då jag känner mig riktigt normal. Hade inte så farlig ångest igår kväll så somnade snabbt och sov bra hela natten. Har käkat en ordentlig frukost och laddat upp. Tog en dos antihistamin förut. Antihistamin är något som jag har funnit verkligen hjälper mot min sociala fobi. Det är till viss del muskelavslappnande så kroppen stressar ner och det hjälper även mycket mot den mentala stressen. Sen är det ju inte heller beroendeframkallande och toleransökningen är inte så farlig. Det klart att det inte är optimalt att behöva något alls för att må bättre. Men ska jag jämföra att dricka eller att ta en förhållandevis oskadlig och ofarlig medicin är det klart jag väljer det sistnämnda.

Försöker dock ändå att vara utan en del dagar så man inte tillvänjer sig vid effekten. Ni som lider men inte har provat på detta bör absolut göra det. Då kan man t ex ta Atarax som man visserligen måste få utskrivet (men det är inte svårt, det är antagligen vad din läkare först kommer vilja prova på dig). Alternativt kan man köpa en receptfri antihistamin. Här gäller det dock att välja rätt aktiv substans för vissa är betydligt mer effektiva än andra.

Var skönt idag att vara ute bland folk. Tultade på långsamt ner med gatorna och tog mig tid att insupa atmosfären. Kände mig inte ett dugg stressad när jag var in på affären och handlade, kostade t.o.m på mig ett stort leende mot kassörskan. Det är såna här dagar jag lever för och som påminner mig om hur det känns att vara människa utan ett svårt socialt handikapp.

Mot ljusare tider.

Nu har det varit midsommar, hoppas du som ev. läser det här hade en trevlig helg. Min var inte tokig alls. Det blev att umgås med familjen och äta gott och spela lite spel. Väldigt simpelt men ändå roligt och trevligt. Drack inget och varje gång jag nu vaknar upp dagen efter en högtid eller helg för den delen så är det väldigt skönt att göra så utvilad och pigg istället för med ett huvud av bly, helt uttorkad och knappt något balanssinne alls. 

Jag tänkte just på det här med hur små saker kan vara av väldigt stor betydelse ibland. Eller ja, de är ju inte små saker egentligen men vi ser dem ofta som det. Att sova ordentligt. Att äta hyfsat bra och tillräckligt. Att se till att komma ut och röra på sig lite. Jag måste säga att för min del gör det stor skillnad för hur jag mår. Visst kan jag må kasst vissa dagar även när jag tagit hand om mig själv men allt som oftast mår jag ändå betydligt bättre. Det är så lätt att slarva med sådant när man inte mår bra och inte är stabil. Det tror jag de flesta som lidit av depressioner, ångest och andra åkommor kan skriva under på. Man mår så kasst ändå att man inte orkar ta hand om sig själv och det känns som att det inte spelar någon roll om man sitter uppe och ugglar för sent på nätterna eller om man skiter i att laga middag för att man inte orkar. Men det gör bara att man mår mycket sämre.

Det är otroligt viktigt att kunna hitta ett värde i sig själv. Att förstå att man förtjänar bättre. Det tog tid för mig men jag kom dit till slut. Då börjar man prioritera på ett vettigare sätt. Man häller inte i sig sprit eller tar massa tabletter bara för att må bättre för stunden om man vet att det skadar en i längden. Man ägnar sig inte åt att skära i sig själv eller andra sätt att skada sig själv (vilket jag visserligen aldrig gjort men som jag vet många andra gör). Istället tar man hand om och värnar om sig själv. Man gör allt för att kunna må bättre på ett sunt sätt.

Att ta små steg framåt och hela tiden försöka se till att aktivera sig själv är också viktigt. Ta som t ex nu i helgen. För mig som ofta bara sitter hemma med undantag för någon promenad ibland eller en sväng på ICA blev det en ganska hektisk helg. Bussresor hit och dit. Flertalet storhandlingar av mat och flera kioskbesök. Ut och röra på mig i min gamla hemort där jag alltid är rädd att stöta på människor jag kände från skolan. Umgås med familjen som jag visserligen gör ibland men som ändå är krävande socialt - mycket prata hela tiden och vara delaktig i diskussionerna. Saker som är normala för många men svåra att göra för mig. Det gick ändå bra överlag, jag kände mig aldrig så nervös och hade inte särskilt mycket ångest. Det känns bra. Det är viktigt för mig att klara av enkla vardagssysslor om jag ska kunna ta steget vidare och så småningom kliva in i jobbvärlden och även försöka skaffa vänner eller börja dejta.

Bloggen heter mot ljusare tider. Jag hoppas det är dit jag är på väg. Idag känns det så trots allt. Kanske det inte gör det imorgon men det får jag ta då.

Livet blev som jag skrev i slutet av förra inlägget betydligt bättre utan spriten. Jag gick inte längre runt i en dimma utan kunde uppleva och njuta av saker någon gång emellanåt. Det blev bättre på många andra sätt också. Slapp baksmällan och ont i huvudet halva dagen efteråt. Slapp lägga ut pengar på spriten eller försöka få tag på folk som kunde köpa ut. Jag lyckades också rädda upp mina betyg som hade börjat gå åt h-vete igen efter att jag börjat dricka mer och mer.

Samtidigt blev livet också otroligt mycket svårare. Nu hade jag ju inte längre något sätt att hantera min ångest och rädsla på. Ingen tillfällig lösning som fick mig att fungera för stunden åtminstone. Efter att jag tagit studenten började jag isolera mig mer och mer. Tappade kontakten helt med de flesta av mina gamla vänner. Hoppade på några distanskurser på universitet för att ha något att göra och för att klara mitt uppehälle men spenderade mesta delen av min tid inne i min lägenhet. Vid det här laget provade jag aldrig på något nytt eftersom jag inte vågade. Körde på samma rutin som jag haft förut, gick jag ut och käkade gick jag alltid till ett visst ställe som jag var bekant med. Det var också här som jag helt tappade kontakten med tjejer. Hade ingen tjej att prata med eller umgås och då jag inte gick ut på krogen eller hade ett jobb/var med i någon förening var det i princip omöjligt att träffa någon. De enda personerna jag längre hade någon riktig kontakt med var min familj men även där var det ofta sporadiskt.

Delar av min familj har aldrig varit särskilt närvarande eller brytt sig om mig. Jag antar att när jag gick från att vara social, rolig och enkel att ha att göra med till att bli osocial och komplicerad så orkade de inte med längre. De fokuserade på sina egna liv. Låter jag bitter? Visst finns det en viss bitterhet för jag känner mig sviken av min familj och jag vet att jag aldrig skulle ha låtit dem falla så djupt utan att ha försökt hjälpa till mer. Men det är ändå något jag till stor del bearbetat och kommit över. Det är som det är. Min framtid behöver inte nödvändigtvis innehålla delar av min familj utan förhoppningsvis kan jag en dag skapa mig en egen familj.

Hursomhelst, de här åren gick mycket i perioder. Vissa perioder gick det bättre. Jag försökte vara ute mer och göra enkla saker även om det bara var att åka buss eller gå på någon affär. Jag mådde bättre och kände mig mer stabil. Andra perioder var ett helvete. Min isolation gjorde mig bitvis fruktansvärt deprimerad. Någon gång emellanåt tog jag till spriten igen. Aldrig på samma sätt som förut, visste att jag inte kunde börja dricka igen på daglig basis. Men det fanns dagar då jag inte orkade utan söp mig full istället.

I efterhand kan jag se att jag hade behövt hjälp då. Jag borde ha sökt mig mer till vården, varit tydligare med att jag behövde stöd och resurser. Men jag orkade helt enkelt inte. Det är svårt att själv förstå att man behöver stöd eller orka kämpa för det när andra omkring en inte verkar bry sig. Jag hade ändå en person som var viktig för mig och gav mig mycket stöd vilket jag är tacksam för.

Det är svårt att förklara för någon som inte har varit i ens situation hur man kan känna sig så rädd. Så osäker bland människor utan att egentligen veta vad det är man fruktar. Hur så små saker som att ta en promenad utomhus kan börja kännas väldigt svårt att göra. Men så kan det bli. Man kan hamna i en situation där man inte längre kan leva ett normalt liv utan bara kämpar för att orka fortsätta existera. För att ändå försöka illustrera hur begränsat mitt liv har blivit för läsaren kan jag ge några exempel på saker jag inte gjort efter att min sociala fobi uppstod.

-Har inte varit utomlands på 11 år

-Har aldrig haft sex

-Har inte haft ett riktigt jobb

-Inte träffat några nya vänner på ca 9 år

-Aldrig gått ut på krogen

-Inte varit till en riktig hårfrisör på nära 10 år

-Inte gått till optiker på lika länge heller

-Inte gått på bio på snart 5 år

-Inte haft någon utom familj på besök i mitt hem i över 2 år

-Inte kysst någon på snart 10 år

Ja som ni ser blir det en diger lista. Många av dessa saker är något människor tar för givet och gör regelbundet medan det för mig kan verka vara något ouppnåeligt och lyxigt.

För att nu avsluta den här tråkiga bakgrundsberättelsen på ett positivt sätt så känner jag själv att jag har förändrat mig otroligt mycket det sista året. Jag tror det har en del med ålder och mognad att göra - att man får ett annat perspektiv på livet. Jag har sedan nära ett år tillbaka helt slutat dricka. Är heltidsnykterist nu och trivs bra med det. Jag skulle antagligen klara av att ta någon öl ibland om jag ville men känner inget behov och vill inte fresta mig själv. Kanske i framtiden om jag fått mer ordning på mitt liv. Använder inga droger heller osv. Är betydligt mer målmedveten och inriktad än vad jag någonsin varit förut. Jag är less nu på att leva ett så tråkigt och odugligt liv. Jag vill reda ut det och äntligen få må bättre igen. Det är slut med allt självdestruktivt beteende, nu tänker jag på mig själv och hur jag ska kunna ta mig upp igen. Ett exempel är att jag nu går ut i princip varje dag. Blir lite olika saker jag gör men huvudtanken är att vänja mig vid sociala sammanhang igen och det går bra hittills. Småsaker som att gå på ICA känns nu mycket lättare än vad det gjort på länge.

Här i bloggen kommer ni att få följa min kamp. Finns det fler som är i en liknande situation som jag eller har varit, tveka inte att kommentera eller höra av er. Det är viktigt att få prata om saken och veta att det finns fler. Vi är inte ensamma!

När jag var liten var jag världens gladaste och spralligaste grabb. Jag älskade att vara i farten och göra saker och jag älskade även att leka med andra barn och att få uppträda inför andra med bl.a sång. Att få stå i rampljuset och ha allas odelade uppmärksamhet var för mig något fantastiskt. Jag kunde verkligen inte förstå hur andra barn eller längre fram, tonåringar, kunde vara nervös över det eller tycka det var obehagligt. Det var ju det bästa som fanns!

Det var först när jag var 16 eller 17 (minns inte längre) som jag för första gången skulle få bli varse hur otroligt jobbigt och hemskt det kan kännas att ha allas ögon på sig. Jag gick på gymnasiet och vi skulle på en lektion hålla ett kort föredrag på några minuter vardera om vad vi tyckte om skolan och hur den kunde förbättras. Jag klev upp inför klassen utan någon större nervositet än vanligt och ställde mig framför alla. Harklade och tog till ord, började prata om det jag hade funderat på att säga. Att jag tyckte skolan var bra men det fanns några punkter som kunde förbättras, bl.a luncherna. Plötsligt och helt utan förvarning slog paniken till. Som genom ett trollslag försvann allt det jag hade tänkt säga ur mitt huvud och lämnade mig ordlös. Benen kändes svagare än vanligt. Jag märkte att min hand darrade lätt. Jag kunde inte förstå vad som höll på att hända. Jag försökte desperat minnas vad jag hade tänkt säga men det gick ej utan fick improvisera och skyndade mig igenom mitt föredrag för att så äntligen få gå tillbaka och sätta mig i bänken. Den lättnaden jag kände då går inte att beskriva.

Jag funderade ändå inte så mycket mer på det här efteråt. Jag hade ju aldrig haft problem med t ex redovisningar förut och tänkte att jag måste nog bara ha varit stressad (mitt liv var problematiskt och stressigt på många sätt vid den tidpunkten). Nästa gång jag skulle göra en redovisning gick det ännu sämre. Det var knappt att jag fick fram vad jag skulle säga utan att börja stamma som jag aldrig gjort förut och darrningarna märktes nu tydligare. Sen gick det snabbt utför. Jag klarade inte längre av att göra saker som redovisningar utan var tvungen att förklara för lärarna och få dispens från att göra det. Varje gång jag försökte fick jag panik, hjärtat rusade i 180 och hela jag skakade i princip. Det var pinsamt. Degraderande. Jag kände mig helt värdelös och undrade vad alla i min klass som hade sett mig tänkte om mig. Kanske att jag var svag. Vek. Att det var något fel på mig. De kanske berättade för andra i skolan också.

Nu började jag märka att det inte bara var redovisningar jag hade problem med. Jag hade också börjat få problem att prata med människor jag inte kände så väl. Detta hade jag heller aldrig märkt tidigare. Att prata med tjejer blev allt svårare för jag blev så nervös av att göra det också. Umgås med killar gick lite bättre men även där kunde det kännas jobbigt. Sociala situationer i allmänhet började bli allt svårare att hantera. Jag började bli nervös ibland när jag stod i kö på affären. Varför kan jag inte förklara, jag bara blev det. Plötsligt kändes det väldigt svårt att prova på nya saker. Jag ville veta precis hur allt skulle fungera innan. För om jag inte visste det och det dök upp en situation där jag inte visste hur jag skulle agera kunde jag få panik. Göra fel. Göra bort mig inför folk.

Något så enkelt som att gå på restaurang blev till ett projekt jag ägnade timtals åt att gå igenom i huvudet innan. Hur jag skulle göra när jag kom in där och om jag skulle lämna jackan någonstans eller ta med den in och hänga den på stolen. Hur jag skulle få kyparens uppmärksamhet och få notan när jag var färdig. Hur jag skulle betala med mitt kort. Tänk om de hade en kortläsare jag inte hade sett förut. Hur mycket dricks jag borde lämna. Hela tiden rädd för att få panik och rädd för att göra bort mig på något sätt. För er som är friska låter det säkert helt vansinnigt att vara rädd för sådana småsaker. Det förstår jag, så skulle jag också ha tänkt innan. Men nu hade det blivit min vardag.

Vid det här laget gick jag i princip bara till skolan och resten av tiden var jag hemma. Slutade vara ute med kompisar och hänga, gick aldrig på fester eller på krogen när jag väl fyllde 18. Slutade helt att prata med och umgås med tjejer. All min tid och uppmärksamhet gick åt mig själv och mina rädslor. Betygen började sjunka som ett resultat av att jag inte orkade lägga tid på skolan längre och för att jag inte kunde göra muntliga redovisningar. Jag höll på att helt gå under isen när jag hittade en farlig förrädisk lösning. Alkoholen. Jag som nästan aldrig hade druckit förr eller haft något intresse för det upptäckte nu hur otroligt social och skön man kunde bli med några öl i kroppen. Det var så enkelt. Varken svårt att få tag i eller särskilt dyrt och t.o.m gott. Det gick bra några månader. Jag fick tillfällig ångestlättnad av alkoholen och orkade på ett annat sätt ta tag i min skolgång och börja hänga mer med kompisar igen.

Det var bara det att snart hade ett par öl förvandlats till 4-5 eller kanske en vinflaska istället. Och att dricka någon gång ibland med polare eller kanske hemma på en fredagskväll hade förvandlats till att dricka så ofta jag kände att jag behövde det. Jag började knäcka öl titt som tätt. Fick tag på sprit och smusslade med mig det till skolan, tog en hutt då och då. Gradvis drack jag allt oftare och snart förlitade jag mig helt på alkoholen. Så snart jag skulle göra något som kändes det minsta svårt eller jobbigt drack jag innan. Var nära att bli ertappad flera gånger då jag ofta drack för mycket och det var bara min självkontroll som kunde dölja det faktum att jag ibland var ganska rejält packad när jag umgicks med folk. Det och nitiskt tuggummituggande och munskölj. Nu drack jag inte heller bara för att lindra ångesten utan också för att det var kul. Ibland på helger drack jag mig riktigt aspackad i min ensamhet, ett tag var jag uppe i närmare en sjuttis vodkaflaska per gång. Dagen efter var ett helvete men vad brydde jag mig?

Ibland hade jag inte råd med sprit eller fick inte tag på någon som köpte ut åt mig. Då köpte jag t-röd och drack. Alla som någonsin smakat på t-sprit vet hur illa bitrex som används i den smakar. Men jag hade inte råd att vara någon finsmakare. Det slank ned för jag har aldrig varit så känslig för äckliga saker och om man drack det flera dagar i rad blev det lättare andra dagen då kroppen reagerade mindre på bitrexen. Jag spydde aldrig men usch fy fan vad äckligt det var när man tänker tillbaka.

Till slut gick det som det gick. En person som står mig nära hade anat vad jag höll på med och konfronterade mig. Det blev en vändpunkt för min del där jag frågade mig själv vad jag egentligen höll på med. Insåg att mina vanor var farliga och att jag höll på att bli en alkoholist. Efter det var jag nykter i ett helt halvår. Det skulle för alltid komma att förändra min syn på alkohol. Jag förstod att jag mådde mycket bättre nykter och kunde uppskatta livet på ett annat sätt hur jobbig ångesten än var ibland. Jag märkte också när jag provade dricka igen efter ett halvår att jag inte mådde bra. Det kändes inte rätt. Jag ville inte börja igen så jag gjorde inte det.

Fortsättning följer...

Hej, här är jag :-). En kille någonstans mellan tjugo och trettio år som kämpar varje dag mot min sociala fobi. Det här är min blogg och det är här jag kommer dela med mig av min strävan mot ett bättre liv. Jag skriver dels ur en terapeutisk synvinkel då jag knappt har någon att prata med så jag får skriva av mig lite men också för att kunna hjälpa andra. Mina erfarenheter och allt jag provar på kanske kan vara till hjälp för någon annan som lider av samma problem. Jag är så mycket mer än min sjukdom så jag kommer även dela med mig en del ur min vardag.

Sådärja då var det avklarat. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om min bakgrund så läsaren kan bekanta sig med vem jag är och var jag kommer ifrån. På återseende!