Hej!

Har just slutfört dagens produktiva sysslor så tänkte sätta mig ner med bloggen ett tag innan det är dags att hoppa in i duschen och fräscha upp sig efter ännu en stekhet dag. Just ja, innan jag glömmer det ska jag passa på att dela med mig av en fin sång som jag tränat på att spela på gitarr. Det är en av få låtar som är sådär riktigt positiva.. på ett bra sätt. Som man blir glad och varm av.

Slash ft. Myles Kennedy - Starlight

Annars är det inte så mycket nytt alldeles för tillfället. Jag såg en ny film igår, 'Her'. Det stod på IMDB att den handlade om en man som förälskade sig i sin dator eller rättare sagt, datorns operativsystem (som tydligen var av kvinnligt kön) och det lät ju så skruvat och på något sätt rätt i tiden att jag bara var tvungen att se den. Jag ska inte spoila för mycket om nu någon mot förmodan skulle råka läsa det här och få för sig att de vill se den också men jag blev både glatt överraskad och besviken. Positivt överraskad för att jag tyckte att det fanns ett visst djup och en mening i filmen trots att den på ytan låter lite larvig. Besviken för att jag tyckte att slutet var lite sisådär. Men men. Det är alltid bra med lite nya influenser. Jag är ju nu en sån person som fäster mig ganska mycket vid vissa saker (favoritfilmer, favoritalbum osv) så det är säkert bra att prova lite nya grejer också.

Känner mig iallafall bättre idag än igår även om jag haft lite ångest osv. Kör fortfarande på för fullt med mitt lilla experiment och i stort sett har det ju haft ett positivt utfall hittills med betydligt mindre ångest och oro. Jag ska snart skriva mer om det men jag vill ge det tillräckligt med tid först innan jag börjar utvärdera det.

Var nere i matkällaren idag och grävde lite, råkade på några gamla öl som jag väl ställt ner där någon gång. Jag var sugen på att ta upp ett par kalla och avnjuta dem i solen på balkongen men jag lät bli i slutändan. Det är en svår balansgång ibland när man nu har haft problem med drickandet förr i tiden men ändå inte varit en renodlad alkoholist. Jag är ju fortfarande väldigt ung och jag vill absolut kunna dricka ibland i framtiden så att helt avsäga sig alkoholen för resten av mitt liv känns inte som något jag vill göra. Samtidigt vet jag att jag måste vara på min vakt. Jag trillar inte dit av ett par öl, det är inte så det fungerar. Men varje gång jag dricker blir jag påmind om hur skönt det kan kännas för stunden när all ångest och alla spänningar bara försvinner ur kroppen. Just nu när jag faktiskt gör framsteg i mitt välmående känns det därför helt onödigt att utsätta sig för några risker alls, vilket är anledningen till att jag nu varit 100% nykter i över ett halvår. Jag tror det får fortsätta så tills jag nått en mer stabil punkt i min tillvaro.

Jag hoppas ni som läser detta har en fin och rolig sommar! Det hade varit skitkul att ha någon att hänga med nu.. vara ute på stan eller sticka iväg på en liten minisemester i Sverige. Det är precis vad jag skulle behöva. Men jag ska nog tillbringa lite tid med familjen iallafall och det är ju också trevligt. Nej nu ska jag pysa iväg och ta en dusch. På återseende.

Känns som idag har varit något av ett bakslag. Började morgonen med att känna en del oro och ångest som jag tack och lov inte haft mycket av sista veckan. Sen skulle jag ut en vända, på affären bl.a så tog mig tid att fixa lite med mig själv. Klev i ett par snygga blekta jeans och skjorta för att se proper ut. Fixade med håret. Tog på linser för ovanlighetens skull och la även på concealer under ögonen då jag har ganska svarta ringar där annars och det syns mer när man inte har glasögon. All in all var jag rätt nöjd med mitt utseende vilket jag sällan är (har även tappat lite i vikt sista tiden). Ändå kändes det sådär äckligt och drygt ute bland folk. Undvek att titta på folk i den mån det var möjligt, kände mig hela tiden en smula nojjig att stöta på någon jag känner eller den där söta tjejen när jag var på ICA. Kände mig helt bortkommen och ville bara hem.

Så nu sitter jag här i kalsonger och linne enbart för det är hemskt varmt idag. Man får vara glad för det fina vädret iaf. Jag vet att jag inte ska gräma mig över att det blir ett bakslag för såna kommer, har man haft social fobi så länge som jag kan man inte räkna med att det ska försvinna på någon dag, vecka eller ens månad. Det är de stora framstegen man måste titta på och inte hur man mår en viss dag. Ändå är det tråkigt när man har såna här dagar. Det är väl det att jag är så väldigt less på att ha det som jag har det och vara som jag är. Jag vill att det ska gå bort fort. På en gång. NU! Så jag kan börja leva livet på allvar.

Sen är jag också lite irriterad för hade tänkt spela in några låtar idag som jag skrivit på länge men jag får inte till det. Får göra omtagning efter omtagning då jag sjabblar till det. Tror jag suttit i en timme nu och försökt lägga ett medelsvårt solo men blir en del rätt så blir en annan fel och jag gillar inte att klippa i onödan i inspelningar utan vill sätta allt på en tagning, känns mer genuint så. Nej jag tror jag får ge upp för jag är på för dåligt humör nu för att göra mitt bästa. Det är nog lite värmen som ställer till det.. man blir lätt småretlig. Vi här i kalla Norden är ju inte van vid sådana här dagar.

Jag måste få klart mitt CV, får försöka prioritera det även om det är tråkigt. Jag har någon slags motvilja mot att göra det vilket antagligen beror på att jag är sjukt rädd för arbetsintervjuer och allt som har att göra med jobb egentligen. Men jag måste ju få klart det så jag kan söka fler jobb, annars kommer jag ju aldrig få ett jobb och då blir det heller inte roligt.

Om du råkar stöta på mig (obs: inte stöta som i flirta) är det väldigt osannolikt att du kommer tycka att jag är konstig på något sätt. Visst, råkar jag ha en av mina sämre dagar kanske jag ökar på stegen och skyndar förbi dig. Undviker ögonkontakt med dig. Du kanske ägnar ett par sekunder åt att fundera på mig och att jag verkar vara en smula neurotisk men mer fundersam än så blir du knappast innan du glömmer av det. Inte ens om du börjar prata med mig är det troligt att du kommer tycka något är underligt. Jag kommer verka lugn och sansad och haka på konversationen. Säga något vänligt. Kosta på mig ett svagt leende kanske. Du kommer antagligen tänka att jag är lite mer tystlåten och försynt än vad många människor är men knappast till den grad att du tror att jag har något problem.

Du kommer aldrig veta att min puls rusar inombords. Att hjärtat slår dubbelslag. Att det står helt stilla i huvudet och att jag desperat försöker komma på något att säga till dig. Att jag är livrädd att göra bort mig på något sätt och att en del av mig bara vill springa därifrån. För det syns inte. Det går inte att se eller känna av om man inte tillbringar mer tid med mig. Jag kan oftast hålla mig lugn en liten stund när jag träffar nya människor så det märks inte utåt. Men inombords är jag helt uppjagad. Bara väntar på att fasaden ska spricka och att jag inte ska kunna lägga band på mig själv längre.

Social fobi är ett dolt handikapp som jag kallar dem. Det finns många fler - depression, panikångest och OCD bara för att nämna några mentala störningar. Det finns också många typer av sjukdomar som du inte direkt kan se att någon lider av. Diabetes. Cancer. Livsomfattande tillstånd eller sjukdomar som kan ha en enorm inverkan på den sjuke men som inte nödvändigtvis yttrar sig genom fysiska symptom.

Vart vill jag då komma med detta inlägget? Jo jag vill slå ett slag för oss som lider av dolda handikapp. Det är nämligen så att jag tycker att det finns en alldeles för låg tolerans och förståelse för den här typen av handikapp inom samhället. Ser du en människa som sitter i rullstol förstår du ju att denne har svårt att gå eller hur? Han eller hon kanske är förlamad, har amputerat ett eller flera ben eller helt enkelt har ådragit sig en allvarlig skada som gör det svårt att ta sig fram på sina ben. Du skulle självklart aldrig förvänta dig att den här människan kan resa sig upp och börja gå helt plötsligt? Säga åt honom eller henne att sluta ömka sig och skärpa till sig? Det har jag iallafall svårt att se att en enda normalbegåvad individ skulle göra.

Den toleransen och förståelsen finns i många fall inte när det gäller dolda handikapp. Jag ska ge ett par exempel; När jag gick på mellanstadiet hade jag en klasskompis som hade väldigt svårt för att prata inför klassen, till den grad att han i princip inte klarade av det. Efter att själv ha varit i den sitsen senare i livet och nu ha levt med social fobi länge kan jag se att hans beteende inte var normalt. Det skulle inte förvåna mig om han hade social fobi eller åtminstone någon annan typ av mental störning. Jag kan garantera att det inte bara var vanlig blyghet eller ovana inför att prata för folk. Ändå fick han ingen förståelse eller hjälp av våra lärare. De sa åt honom att han var blyg och att han måste träna mer på att prata inför folk så han tvingades till att göra det. Jag såg hur otroligt jobbigt det var för honom - hur mycket han skämdes när det gick snett och hur han tappade orden eller fick nervösa ryckningar i kroppen. Jag tyckte väldigt synd om honom.

För att ge ett annat exempel så har jag en släkting med diabetes. I och med att han missköter den händer det titt som tätt att han får väldigt låga blodsockervärden när han är ute bland folk på stan t ex eller inne på en affär. Resultatet blir att han i början av blodsockerfallet blir lite skojsam och fjantig för att sedan övergå till att bara stå och stirra och bli i princip okontaktbar i takt med att värdena sjunker. Det är rätt många gånger nu som han har misstagits för att vara berusad eller påtänd och butiksägare antingen har försökt få ut honom ur affären eller ambulans/polis tillkallats av folk som sett honom, för att ta hand om 'fyllisen/knarkaren'. Jag har sett min släkting bli dålig flertalet gånger och jag har även sett berusade människor många gånger. För mig är skillnaden mellan dessa två som dag och natt - de beter sig överhuvudtaget inte alls på samma sätt. Ändå verkar så många ha svårt att förstå att det rör sig om en sjukdom, som till på köpet är ganska känd och inte alls ovanlig här i Sverige. Titt som tätt är det folk som tittar snett på min släkting vilket för honom är pinsamt och obehagligt.

Det är tvärr ofta så det är. När en människa inte agerar helt sunt och rationellt och det inte står skrivet i pannan på honom att han har en sjukdom så har folk alltid fördomar. Han har tagit något (läs: droger). Han är inte riktigt klok. Osv. Den här oförståelsen och oviljan att förstå begränsar sig heller inte bara till vanliga människor. Den finns också inom sjukvården. Även om förståelsen för mentala sjukdomar har blivit betydligt större under de senaste decennierna ligger fortfarande den yttersta bevisbördan på den sjuke. Det är han som måste få läkaren att förstå att hans problem inte bara är inbillade eller överdrivna utan att han faktiskt behöver hjälp. Att han faktiskt har svårt att jobba eller vad det nu handlar om. Varje år utförsäkras ett stort antal människor i Sverige trots att de är sjuka och inte kapabla till att jobba.

Det här inlägget spretar iväg lite åt olika håll nu känner jag och jag ber om ursäkt för det men jag hoppas att kontentan av det hela står klar för läsaren. Om inte, en förkortad version av mitt inlägg: Dels finns det en alldeles för låg förståelse för människor med dolda handikapp, där andra människor tenderar att antingen avfärda dem som inbillade för att deras problem inte är synbara, eller alternativt, tillskriva deras avvikande beteenden till andra saker som drogmissbruk eller alkoholmissbruk. Sen läggs det också alldeles för lite resurser på att komma tillrätta med denna missinformation eller att i övrigt underlätta för människor som lider av dolda handikapp. Ta min gamla klasskompis som exempel. Det är i mitt tycke i princip lika illa att som lärare tvinga upp en elev som uppenbarligen inte klarar av att hantera situationen att tala inför klassen som att ta bort handikappsrampen till ingången till skolan och säga åt elever som sitter i rullstol att de får ta sig in bäst de kan på egen hand. Skillnaden är att det är sistnämnda skulle förefalla helt absurt för de flesta människor och att det antagligen snabbt skulle bli uppslaget i tidningarna och läraren skulle få se sig om efter ett annat jobb, medan knappt någon lyfter på ögonbrynen när det förstnämnda händer.

Med allt detta sagt så vill jag slutligen också förtydliga att jag inte försöker göra det här till en diskussion om vilka som har det värst. Jag har full förståelse för att människor med synbara handikapp som t ex sitter i rullstol har det väldigt svårt på många sätt i sin vardag. Jag vill inte på något sätt minimera deras lidande eller framställa det som att deras tillvaro är en piece of cake. För det är den absolut inte. Det finns också fördomar och oförståelse mot människor med synbara handikapp. Jag vill helt enkelt bara lyfta fram det faktum att som samhället ser ut idag så finns det alldeles för lite acceptans och förståelse för människor med dolda handikapp. Det är sorgligt tycker jag. Tack för ordet.

Hej där! Hur har du det idag? Själv mår jag rätt gott faktiskt. Egentligen hatar jag ju söndagar vilket är lustigt då jag varken jobbar eller går i skolan så det kvittar ju liksom att måndag kommer efter men de gamla ränderna kanske sitter i. Jag brukar tycka de är tråkiga men idag har inte varit dum. Träffade min mor förut.. umgicks lite med henne. Var ute i det fina vädret. Sen hem och fixa käk som blev fisk, potatis och sallad idag. Så här på kvällskvisten för ungefär en timme sen fick jag plötsligt en väldig lust att gå ut. Vara bland folk. Det är väl i princip raka motsatsen mot hur jag brukar vara haha. Så jag följde min instinkt och tog en lång kvällspromenad. Kände mig väldigt glad och upprymd. Inte alls besvärad av att möta folk vilket jag ibland kan tycka är lite jobbigt då man aldrig vet om man ska säga hej eller inte och särskilt om det är flera som går ihop och man är ensam själv.

Nu skulle man ju kunna tro att det håller på att helt snurra runt i mitt huvud när jag är på ett så olikt humör men jag tror den här positiviteten kommer från ett experiment jag håller på med. Jag har varit mer uppåt sista dagarna så det ser lovande ut men vill inte avslöja något ännu tills jag ser att det inte bara är en ren tillfällighet utan håller i sig. Det enda jag kan säga just nu är att det är helt naturligt och inga mediciner/tabletter involverade.

Jag funderade en del förut idag apropå det jag skrev om i mitt förra inlägg - att jag saknar romantik. Det är ju inget jag tänker på jättemycket eller saknar så där extremt mycket utan finns viktigare saker att fokusera på som att lösa jobb t ex men det klart man tänker på det ibland. Närhet och sex är ju fundamentalt för oss människor. Men det jag ofta undrar är hur jag skulle fungera i ett förhållande. Dels har vi förstås de uppenbara problemen just nu att jag fortfarande har svårt med sociala sammanhang och att det skulle vara en enorm omställning att vara ihop med en person och tillbringa mycket tid med henne. Men jag tänker att jag har ju också blivit rätt.. quirky med tiden som man säger på engelska. Nördig eller udda kanske? Haha. Jag tycker ju att en helg t ex tillbringar man perfekt hemma (med undantag för en sväng till stan på dagen kanske) med att laga något gott till middag och äta tillsammans. Kanske ta en mysig kvällspromenad hand i hand. Sen parkera sig i soffan framför en bra film eller serie på kvällen. Även om jag inte hade social fobi tvivlar jag på att jag skulle gå ut på krogen ofta alls, möjligen någon gång. Gud jag låter precis som någon i 30-40 års åldern haha.

Men okej det var väl inte så udda ändå, så lever ju många par. Men jag har mina andra små egenheter. T ex älskar jag allt som har med rymden att göra och är således ett stort fan av Star Trek, Star Wars och allt vad det heter. Jag är pinsamt ärlig när jag nu säger rakt ut att bland det sexigaste en tjej skulle kunna göra (enligt mig) är att klä ut sig i en sån där dräkt som prinsessan Leia har när hon är fånge hos Jabba the Hutt. Det vore otroligt hett    En annan grej som är helig för mig är rocken/punken och mitt gitarrspelande. Om en tjej ogillade Star Wars eller rock vore det i princip en dealbreaker för mig. Det skulle ju aldrig funka, tänk på den stackars jäntan närhelst det kliade i fingrarna på mig att riva av en riktig rockdänga. Ingen av oss skulle bli lyckliga - hon skulle få ont i öronen av att lyssna på något hon inte gillar och jag skulle bli helt förtvivlad över hur någon inte kan uppskatta rock. Tjejer som gillar rock eller som ännu hellre spelar själv eller sjunger är väldigt attraktivt i mitt tycke.

Sen finns det också en del andra grejer jag har svårt för. Dels har jag svårt för tjejer som är för kyliga eller den typen av tjejer som är rätt flörtiga av sig med andra killar. Kyliga därför att jag själv är ganska varm när jag tycker om någon. Flörtiga därför att när jag tycker om någon så gör jag verkligen det och är sällan intresserad av flera på samma gång. Därför skulle det inte funka bra om vi var motsatser där. Samtidigt har jag också svårt för tjejer som är alltför needy och som vill umgås hela tiden utan att man kan få ha tid för sig själv ibland. Har också väldigt svårt för tjejer som är alltför dramatiska eller som ska ha något att tjafsa om hela tiden. Det känns som det ligger på lekskolenivå och jag har passerat det stadiet redan för många år sedan. Även tjejer som inte är intellektuella eller mogna utan som i princip bara består av ett snyggt ansikte och en fin kropp går bort för mig.

Självklart har ju jag också mina svagheter utöver att jag är lite egen ibland som jag redan nämnt så det är ju inte sagt att jag skulle vara så uppskattad hos alla. Jag är t ex slarvig ibland och bryr mig inte så mycket om det blir stökigt så länge det inte är smutsigt iallafall. Jag har väldigt kort stubin när jag känner att människor försöker sätta sig på mig eller jävlas med mig, det fick jag nog av i skolan och tolererar inte sånt. Jag kan vara svår att komma intill och verkligen släppa andra människor riktigt in på livet på mig. Samtidigt har jag också mina goda sidor. Jag är annorlunda på en del sätt och tror själv iallafall att jag är rätt intressant som person. Jag har mina stunder när jag är väldigt rolig. Jag är väldigt ärlig och pålitlig. Empatisk. En sån där människa som om du en gång har blivit vän med mig så kommer jag finnas där och har jag en gång fallit för dig så kommer jag inte strula runt med andra. Som tur är har jag lätt för att se igenom skitsnack vilket behövs när man själv är ärlig och förväntar sig detsamma tillbaka. Jag har också, trots min nördighet inom vissa områden, ganska spridda intressen och vet en hel del om det ena och det andra så det är lätt att prata med mig om ditten och datten. Hjärndöd är man då inte iallafall!

Jajajaja jag ska inte filosofera ihjäl mig nu över den här grejen. Får helt enkelt se hur det blir om jag skulle råka ramla på en bra tjej i framtiden och hamna i ett förhållande. Man vet aldrig på förhand ändå hur det går.

Nu ska jag ägna mig åt något produktivt, nämligen fortsätta fila på mitt CV. Ha det så hörs vi!

Idag har det varit så soligt och fint att inte ens jag kunde låta bli att slinka ut ett tag på dagen. Blev en promenad genom byn i den gassande solen. Hade tänkt vara ner till vattnet också då vi har en del fina stränder i trakterna men det får bli en annan dag. Annars har jag pysslat med det ena och det andra.. kikat på fotboll. Agerat IT-support för en släkting som behövde hjälp med sin dator. Skrivit en del.

Idag har jag känt mig så lugn och fin. Harmonisk. Nästan normal. Ingen stress och ingen ångest. Det är ovärderligt att åtminstone emellanåt få må så bra. Det påminner mig om att jag inte alltid har varit så här och ger mig hopp inför framtiden. Förr var det enbart spriten som kunde lugna mig så pass. Känns skönt att kunna vara så lugn inom sig själv utan att behöva ta till något annat. Just den här stabiliteten jag då och då känner inom mig är väldigt betryggande. Fast jag inte insåg det då var jag nog rätt instabil när jag var yngre. Gjorde mycket tokigheter i tonåren, impulsiva och farliga saker. Någon gång kanske jag ska berätta om dem också.

Just nu är det två saker jag tänker på som jag verkligen längtar efter. Det första är att åka utomlands. Fastän det delvis är en skrämmande tanke för mig att vara så långt borta från mitt trygga hem och att träffa på så mycket människor vore det väldigt uppfriskande. Saknar den känslan när man är utomlands på en ny plats... allting är så fräscht och nytt. Saker och ting som man aldrig sett, hört eller upplevt tidigare. Jag kan egentligen tänka mig att åka vart som helst men främst tänker jag på USA eller Irland vilka är två länder jag tycker bra om och finner väldigt intressanta.

Det andra är att ha någon som ligger bredvid som jag kan gosa ner mig med. Vill känna en annan kropp mot min.. höra ljudet av ett annat hjärta som Per Gessle sjöng. Bara ligga tätt intill först och kela.. kyssas och smeka varandras kroppar. Ingen jäkt eller stress utan bara njuta av stunden. Sen långsamt klä av henne medan hon gör det samma för mig tills vi är helt nakna båda två. Sen älska länge och passionerat.. ända tills vi är helt slutkörda och somnar i varandras armar. Så skulle jag vilja ha det just ikväll. Jag är svältfödd på sex och fantiserar förstås om det då och då men jag är också svältfödd på romantik. Svältfödd på att ha en kvinna att tycka om och vara så nära.. svältfödd på att ha någon som känner samma sak för mig. Jag vill inte bara ha fysisk närhet utan jag vill ha så mycket mer än så. Visst är jag krävande idag?   

Men det är en fin sommarkväll iallafall även om jag är ensam och sitter hemma istället för i något spännande exotiskt land. Jag tror jag ska dra mig mot sängen snart och läsa lite innan det är dags att sova. Hoppas ni alla har en fin kväll var ni än befinner er. Ta hand om er!

Som jag sa i mitt förra inlägg tänkte jag lägga lite tid på att knacka ner en del tankar och funderingar jag har kring social fobi och hur det har påverkat mig och mitt liv. Jag tänkte börja att prata om ekonomin då det är en rätt grundläggande sak i allas liv.

Jag har ju då som jag nämnt tidigare aldrig haft ett riktigt jobb men har heller inte haft soc eller något annat bidrag. Ett tag pluggade jag och fick då CSN. Sen har jag hankat mig fram på några småjobb jag haft, mycket hemifrån. Jag växte upp under rätt knapra omständigheter så hela min barndom längtade jag tills den dagen skulle komma då jag var tillräckligt gammal för att skaffa mig ett jobb. Tyvärr blev det ju inte så ironiskt nog, när den dagen väl kom hade jag redan rätt grava problem med att fungera i sociala sammanhang och särskilt jobbintervjuer mm var en skräck för mig. Så jag undvek dem.

Det här har förstås inneburit att jag har levt ganska fattigt under de här åren. Som bäst när jag hade csn bidrag&lån var jag väl uppe på kanske 10-11 tusen i månaden med några extrainkomster. Fast då får man betänka att jag har ganska hög hyra och även har hjälpt min familj ekonomiskt när jag kunnat. Andra perioder har jag efter att hyra och mat var betalda knappt haft ett öre kvar. Ibland har jag levt på eller under vad som räknas som existensminimum. Jag har lärt mig hur man sparar och snålar in på många sätt och ibland förundras jag så smått när jag ser människor som är med i Lyxfällan t ex. Tänker hur man lyckas bränna så mycket stålar i månaden. Jag kan även förundras över att människor med vanliga jobb med genomsnittslöner kan ha det svårt ekonomiskt då jag på de pengarna skulle kunna leva ganska lyxigt. Men det är ju så att man anpassar sig efter omständigheterna och hade jag haft det bättre ekonomiskt kanske jag också hade spenderat mer och suttit och gnällt över att lönen inte räckte till.

I vilket fall så kan jag ju inte låtsas som att det inte har varit svårt ibland att klara av och orka med att leva så fattigt. Det är trist att inte ha råd att åka någonstans, gå på något evenemang, vara på restaurang eller bio eller bara köpa något man vill ha. Det är besvärligt rent praktiskt att ibland undra om man ska ha råd att betala hyran och räkningar, att inte alltid ha pengar till mat, att inte ha råd att köpa nya kläder och tvingas gå med skor, jeans eller t-shirts som är urgamla och har hål i sig. Det blir också svårare för oss som är fattiga att kunna må bättre. Man ligger sömnlös på nätterna ibland och undrar hur man ska lösa ekonomin. Man känner sig inte precis mer självsäker om man bara ser snäppet bättre ut än en lodis när man går på stan. Man saknar möjlighet att köpa hälsosam mat som ofta är dyr eller andra hälsovårdsprodukter som kan få en att må bättre och som är bra för hälsan överlag. Ändå har jag alltid försökt hålla modet uppe och jag är i grunden en rätt simpel person och inte särskilt materialistisk. Visst skulle jag vilja ha mycket pengar om jag kunde men så länge jag vet att jag har tak över huvudet och mat i magen så är jag rätt nöjd faktiskt. Det blir också så att om man någon gång råkar ha lite extra pengar på sig blir det mycket mer värt än vad det är för andra.

Dock så behöver jag som alla andra en viss ekonomisk trygghet och det är därför jag hoppas att jag nu ska kunna få ordning på inkomstbiten så jag har en säker inkomst iallafall. Vad det nu blir, om jag kan få tag i något jobb eller om jag är i för dåligt skick för att arbeta just nu så det blir sjukersättning eller vad det nu heter. Jag vill gärna arbeta och hoppas att jag ska klara av det men det är svårt att säga säkert innan man väl är i den situationen hur man kommer reagera. Har varit så mycket ensam de senaste åren att det kan vara svårt att helt plötsligt slängas in i väldigt sociala sammanhang. Sen ska man ju få ett jobb också vilket inte är det lättaste när man sitter i min situation. Men vi får se. Jag försöker tänka optimistiskt, det kan bara bli bättre nu. Jag försöker lova mig själv att aldrig börja ta pengar för givet om jag skulle få mer av dem framöver och alltid komma ihåg mitt ursprung och aldrig tappa min empati och förståelse för fattiga människor. Något som många svenskar tyvärr verkar sakna.

Allt såg ju bra ut med mild vinter och tidig vår men vart tog det fina vädret vägen egentligen? Här har det mest varit regnigt, grått och kallt hela Juni..visst några soliga dagar har det blivit också men de hör till undantagen. Man kan ju undra om det har med de sk. klimatförändringarna att göra. Trist är det i vilket fall, även för mig som uppskattar en promenad i solen då och då även om sommaren annars är en tid då jag tycker det är jobbigare att vara ute bland folk.

Jag har mest städat och fixat hemma idag.. ska vara bort imorgon då jag har lite ärenden att göra och så ska jag hälsa på en släkting också. Pumpat på med musik medan jag städar då jag tycker det boostar humöret skönt och det går mycket lättare att göra tråkiga saker som plocka grejer eller vaska golvet. Apropå musik här är en länk till ett i mitt tycke väldigt bra album som jag tycker ni ska spana in om ni inte hört det tidigare. Artist Gandalf, Albumets namn Gandalf

Klicka här

Svårt att beskriva génren men står i beskrivningen på videon amerikansk psykedeliska och det är kanske vad man bäst kan beskriva det som. Skön flummusik som man lätt svävar iväg på om man blundar och bara lyssnar. Tyvärr gjorde de aldrig mer än ett album vilket jag tycker är synd då de hade ett antal bra originallåtar och även några fina covers (bl.a Golden earrings och Scarlett Ribbons for her hair).

Nej jag ska väl fortsätta städa och sen blir det kika på någon serie eller film innan läggdags. Ska försöka skriva några längre och mer 'seriösa' inlägg framöver då jag har en del funderingar och tankar jag vill sätta på pränt om livet och om social fobi. Det är en svår avvägning ibland hur man ska skriva. Bloggen handlar trots allt främst om min sociala fobi och kampen mot den men samtidigt måste den ju också handla om mig som individ och vad jag ägnar mig åt eller funderar på - annars blir det ju bara fruktansvärt monotont och deprimerande för ev. läsare som kikar in. Nu skriver jag heller givetvis inte främst för läsare då jag ändå inte räknar med att få så många men skulle någon råka ramla in här ändå med jämna mellanrum kan det ju vara kul att läsa om annat också än bara tråkigheter. Jag tror också på att man påverkar sig själv genom vad man lägger fokus på så antagligen är det mycket bättre för mig att fokusera på annat också än enbart mina svårigheter.

Jag såg söt idag på affären förresten  Hejjade på varandra lite snabbt. Gud vad fin hon är. Jag önskar jag var bättre på att le, jag har så sjukt svårt att le mot folk då jag alltid tycker det ser så falskt ut när jag försöker. Fast det egentligen inte alls är det.

Idag har jag varit så brutalt trött. Det gick bra fram tills någon gång innan middagstiden då en väldig trötthet började smyga sig på. Sen blir jag alltid extremt trött just efter maten också. Så efter att jag till slut orkat peta i mig all mat var jag helt utslagen, var tvungen att gå och lägga mig och låg och halvslumrade i säkert 45 minuter. Känt mig helt yr och borta. Jag brukar inte vara så trött, inte i närheten så jag misstänker det kan vara antihistaminet. Jag tar ju trots allt en bra bit över rekommenderad dos vilket man måste för att få någon effekt på det. Det är inte farligt men tröttheten kommer som ett brev på posten.

Slappat framför tv'n och zappat mellan kanalerna, käkat lite ostbågar och godis också vilket alltid är gott. Sen fick jag några produktiva saker gjorda idag iaf. Röjde lite här hemma. Hörde av mig till några ytliga bekanta som jag inte pratat med på ett tag. Hade tänkt pyssla med musiken också men orkade inte idag. Jag ska göra det imorgon och då inte ta min medicin så jag inte blir trött och orkeslös igen. Har massa låtar liggande som bara behöver putsas på lite.

Var på ICA en sväng också, dagens sociala interaktion. Handlade lite mat&hämtade ut ett paket. Jag gick mitt på dagen så hade tur att det inte var så mycket folk och långa köer. Det är en grej jag blivit bättre på iaf. Förr gick jag ofta direkt på morgonen när de öppnade bara för att slippa träffa folk eller behöva stå och köa. Nu känns det OK att gå på dagen även om jag förstås föredrar de gånger när det är mindre folk. Såg tjejen som jobbar där som jag spanat in länge nu också. Helt plötsligt var hon bara där framför mig och mitt hjärta gjorde ett extraslag och det pirrade i mig, så blir det alltid när jag ser henne. Hon såg upp snabbt på mig och våra blickar möttes för ett ögonblick, sen tittade hon bort och fortsatte plocka upp varor.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnat så för henne men det bara är så. Jag tycker hon verkar vara en väldigt intressant person och så är hon väldigt söt också (gud jag är hemskt svag för rödhåriga tjejer), uppskattningsvis i min ålder. Hon är liksom inte sådär väldigt glättig eller utåt som en del personal är utan lite mer reserverad, kanske lite mer som jag själv är, men hon verkar ändå trevlig. Jag önskar jag skulle våga försöka lära känna henne på något sätt, hur man nu gör det utan att verka creepy. Jag har verkligen ingen koll på hur tjejer ser på mig, om de tycker jag är attraktiv eller inte, jag vet att jag inte ser så bra ut så de flesta kanske tycker jag är ful. Fast för ett tag sen fick jag nästan känslan av att hon var lite intresserad av mig. Jag vill inte säga exakt vad hon sa eller gjorde såhär på bloggen (kalla det förföljelsemani, risken att hon skulle råka läsa det här är väl 0,001%). Men det var känslan jag fick iaf. Tyvärr har jag ju efter att ha varit ensam så länge väldigt svårt att prata med tjejer. Jag är rädd att jag nog undvek henne lite efter det eller verkade kylig och hon märkte av det. Kanske därför hon verkar helt ointresserad nu och inte ser åt mitt håll. Jag undrar om hon har någon kille...

Ibland blir jag väldigt less på att vara så jävla feg hela tiden. Särskilt som jag vet att någon del av mig fortfarande måste ha mod och styrka. Den killen jag brukade vara hade ju glidit upp till henne och börjat småprata om ditten och datten hur lätt som hänt. Jag måste försöka övervinna min rädsla att bli avvisad och misslyckas med saker, oavsett om det gäller att fråga om nåns nummer eller om en dejt, eller om det är om att söka ett jobb eller vad det nu handlar om. Kämpa!

Godnatt på er såväl fuller som nykter, nu ska jag bädda ner mig i sängen.