Om du råkar stöta på mig (obs: inte stöta som i flirta) är det väldigt osannolikt att du kommer tycka att jag är konstig på något sätt. Visst, råkar jag ha en av mina sämre dagar kanske jag ökar på stegen och skyndar förbi dig. Undviker ögonkontakt med dig. Du kanske ägnar ett par sekunder åt att fundera på mig och att jag verkar vara en smula neurotisk men mer fundersam än så blir du knappast innan du glömmer av det. Inte ens om du börjar prata med mig är det troligt att du kommer tycka något är underligt. Jag kommer verka lugn och sansad och haka på konversationen. Säga något vänligt. Kosta på mig ett svagt leende kanske. Du kommer antagligen tänka att jag är lite mer tystlåten och försynt än vad många människor är men knappast till den grad att du tror att jag har något problem.

Du kommer aldrig veta att min puls rusar inombords. Att hjärtat slår dubbelslag. Att det står helt stilla i huvudet och att jag desperat försöker komma på något att säga till dig. Att jag är livrädd att göra bort mig på något sätt och att en del av mig bara vill springa därifrån. För det syns inte. Det går inte att se eller känna av om man inte tillbringar mer tid med mig. Jag kan oftast hålla mig lugn en liten stund när jag träffar nya människor så det märks inte utåt. Men inombords är jag helt uppjagad. Bara väntar på att fasaden ska spricka och att jag inte ska kunna lägga band på mig själv längre.

Social fobi är ett dolt handikapp som jag kallar dem. Det finns många fler - depression, panikångest och OCD bara för att nämna några mentala störningar. Det finns också många typer av sjukdomar som du inte direkt kan se att någon lider av. Diabetes. Cancer. Livsomfattande tillstånd eller sjukdomar som kan ha en enorm inverkan på den sjuke men som inte nödvändigtvis yttrar sig genom fysiska symptom.

Vart vill jag då komma med detta inlägget? Jo jag vill slå ett slag för oss som lider av dolda handikapp. Det är nämligen så att jag tycker att det finns en alldeles för låg tolerans och förståelse för den här typen av handikapp inom samhället. Ser du en människa som sitter i rullstol förstår du ju att denne har svårt att gå eller hur? Han eller hon kanske är förlamad, har amputerat ett eller flera ben eller helt enkelt har ådragit sig en allvarlig skada som gör det svårt att ta sig fram på sina ben. Du skulle självklart aldrig förvänta dig att den här människan kan resa sig upp och börja gå helt plötsligt? Säga åt honom eller henne att sluta ömka sig och skärpa till sig? Det har jag iallafall svårt att se att en enda normalbegåvad individ skulle göra.

Den toleransen och förståelsen finns i många fall inte när det gäller dolda handikapp. Jag ska ge ett par exempel; När jag gick på mellanstadiet hade jag en klasskompis som hade väldigt svårt för att prata inför klassen, till den grad att han i princip inte klarade av det. Efter att själv ha varit i den sitsen senare i livet och nu ha levt med social fobi länge kan jag se att hans beteende inte var normalt. Det skulle inte förvåna mig om han hade social fobi eller åtminstone någon annan typ av mental störning. Jag kan garantera att det inte bara var vanlig blyghet eller ovana inför att prata för folk. Ändå fick han ingen förståelse eller hjälp av våra lärare. De sa åt honom att han var blyg och att han måste träna mer på att prata inför folk så han tvingades till att göra det. Jag såg hur otroligt jobbigt det var för honom - hur mycket han skämdes när det gick snett och hur han tappade orden eller fick nervösa ryckningar i kroppen. Jag tyckte väldigt synd om honom.

För att ge ett annat exempel så har jag en släkting med diabetes. I och med att han missköter den händer det titt som tätt att han får väldigt låga blodsockervärden när han är ute bland folk på stan t ex eller inne på en affär. Resultatet blir att han i början av blodsockerfallet blir lite skojsam och fjantig för att sedan övergå till att bara stå och stirra och bli i princip okontaktbar i takt med att värdena sjunker. Det är rätt många gånger nu som han har misstagits för att vara berusad eller påtänd och butiksägare antingen har försökt få ut honom ur affären eller ambulans/polis tillkallats av folk som sett honom, för att ta hand om 'fyllisen/knarkaren'. Jag har sett min släkting bli dålig flertalet gånger och jag har även sett berusade människor många gånger. För mig är skillnaden mellan dessa två som dag och natt - de beter sig överhuvudtaget inte alls på samma sätt. Ändå verkar så många ha svårt att förstå att det rör sig om en sjukdom, som till på köpet är ganska känd och inte alls ovanlig här i Sverige. Titt som tätt är det folk som tittar snett på min släkting vilket för honom är pinsamt och obehagligt.

Det är tvärr ofta så det är. När en människa inte agerar helt sunt och rationellt och det inte står skrivet i pannan på honom att han har en sjukdom så har folk alltid fördomar. Han har tagit något (läs: droger). Han är inte riktigt klok. Osv. Den här oförståelsen och oviljan att förstå begränsar sig heller inte bara till vanliga människor. Den finns också inom sjukvården. Även om förståelsen för mentala sjukdomar har blivit betydligt större under de senaste decennierna ligger fortfarande den yttersta bevisbördan på den sjuke. Det är han som måste få läkaren att förstå att hans problem inte bara är inbillade eller överdrivna utan att han faktiskt behöver hjälp. Att han faktiskt har svårt att jobba eller vad det nu handlar om. Varje år utförsäkras ett stort antal människor i Sverige trots att de är sjuka och inte kapabla till att jobba.

Det här inlägget spretar iväg lite åt olika håll nu känner jag och jag ber om ursäkt för det men jag hoppas att kontentan av det hela står klar för läsaren. Om inte, en förkortad version av mitt inlägg: Dels finns det en alldeles för låg förståelse för människor med dolda handikapp, där andra människor tenderar att antingen avfärda dem som inbillade för att deras problem inte är synbara, eller alternativt, tillskriva deras avvikande beteenden till andra saker som drogmissbruk eller alkoholmissbruk. Sen läggs det också alldeles för lite resurser på att komma tillrätta med denna missinformation eller att i övrigt underlätta för människor som lider av dolda handikapp. Ta min gamla klasskompis som exempel. Det är i mitt tycke i princip lika illa att som lärare tvinga upp en elev som uppenbarligen inte klarar av att hantera situationen att tala inför klassen som att ta bort handikappsrampen till ingången till skolan och säga åt elever som sitter i rullstol att de får ta sig in bäst de kan på egen hand. Skillnaden är att det är sistnämnda skulle förefalla helt absurt för de flesta människor och att det antagligen snabbt skulle bli uppslaget i tidningarna och läraren skulle få se sig om efter ett annat jobb, medan knappt någon lyfter på ögonbrynen när det förstnämnda händer.

Med allt detta sagt så vill jag slutligen också förtydliga att jag inte försöker göra det här till en diskussion om vilka som har det värst. Jag har full förståelse för att människor med synbara handikapp som t ex sitter i rullstol har det väldigt svårt på många sätt i sin vardag. Jag vill inte på något sätt minimera deras lidande eller framställa det som att deras tillvaro är en piece of cake. För det är den absolut inte. Det finns också fördomar och oförståelse mot människor med synbara handikapp. Jag vill helt enkelt bara lyfta fram det faktum att som samhället ser ut idag så finns det alldeles för lite acceptans och förståelse för människor med dolda handikapp. Det är sorgligt tycker jag. Tack för ordet.