Livet blev som jag skrev i slutet av förra inlägget betydligt bättre utan spriten. Jag gick inte längre runt i en dimma utan kunde uppleva och njuta av saker någon gång emellanåt. Det blev bättre på många andra sätt också. Slapp baksmällan och ont i huvudet halva dagen efteråt. Slapp lägga ut pengar på spriten eller försöka få tag på folk som kunde köpa ut. Jag lyckades också rädda upp mina betyg som hade börjat gå åt h-vete igen efter att jag börjat dricka mer och mer.

Samtidigt blev livet också otroligt mycket svårare. Nu hade jag ju inte längre något sätt att hantera min ångest och rädsla på. Ingen tillfällig lösning som fick mig att fungera för stunden åtminstone. Efter att jag tagit studenten började jag isolera mig mer och mer. Tappade kontakten helt med de flesta av mina gamla vänner. Hoppade på några distanskurser på universitet för att ha något att göra och för att klara mitt uppehälle men spenderade mesta delen av min tid inne i min lägenhet. Vid det här laget provade jag aldrig på något nytt eftersom jag inte vågade. Körde på samma rutin som jag haft förut, gick jag ut och käkade gick jag alltid till ett visst ställe som jag var bekant med. Det var också här som jag helt tappade kontakten med tjejer. Hade ingen tjej att prata med eller umgås och då jag inte gick ut på krogen eller hade ett jobb/var med i någon förening var det i princip omöjligt att träffa någon. De enda personerna jag längre hade någon riktig kontakt med var min familj men även där var det ofta sporadiskt.

Delar av min familj har aldrig varit särskilt närvarande eller brytt sig om mig. Jag antar att när jag gick från att vara social, rolig och enkel att ha att göra med till att bli osocial och komplicerad så orkade de inte med längre. De fokuserade på sina egna liv. Låter jag bitter? Visst finns det en viss bitterhet för jag känner mig sviken av min familj och jag vet att jag aldrig skulle ha låtit dem falla så djupt utan att ha försökt hjälpa till mer. Men det är ändå något jag till stor del bearbetat och kommit över. Det är som det är. Min framtid behöver inte nödvändigtvis innehålla delar av min familj utan förhoppningsvis kan jag en dag skapa mig en egen familj.

Hursomhelst, de här åren gick mycket i perioder. Vissa perioder gick det bättre. Jag försökte vara ute mer och göra enkla saker även om det bara var att åka buss eller gå på någon affär. Jag mådde bättre och kände mig mer stabil. Andra perioder var ett helvete. Min isolation gjorde mig bitvis fruktansvärt deprimerad. Någon gång emellanåt tog jag till spriten igen. Aldrig på samma sätt som förut, visste att jag inte kunde börja dricka igen på daglig basis. Men det fanns dagar då jag inte orkade utan söp mig full istället.

I efterhand kan jag se att jag hade behövt hjälp då. Jag borde ha sökt mig mer till vården, varit tydligare med att jag behövde stöd och resurser. Men jag orkade helt enkelt inte. Det är svårt att själv förstå att man behöver stöd eller orka kämpa för det när andra omkring en inte verkar bry sig. Jag hade ändå en person som var viktig för mig och gav mig mycket stöd vilket jag är tacksam för.

Det är svårt att förklara för någon som inte har varit i ens situation hur man kan känna sig så rädd. Så osäker bland människor utan att egentligen veta vad det är man fruktar. Hur så små saker som att ta en promenad utomhus kan börja kännas väldigt svårt att göra. Men så kan det bli. Man kan hamna i en situation där man inte längre kan leva ett normalt liv utan bara kämpar för att orka fortsätta existera. För att ändå försöka illustrera hur begränsat mitt liv har blivit för läsaren kan jag ge några exempel på saker jag inte gjort efter att min sociala fobi uppstod.

-Har inte varit utomlands på 11 år

-Har aldrig haft sex

-Har inte haft ett riktigt jobb

-Inte träffat några nya vänner på ca 9 år

-Aldrig gått ut på krogen

-Inte varit till en riktig hårfrisör på nära 10 år

-Inte gått till optiker på lika länge heller

-Inte gått på bio på snart 5 år

-Inte haft någon utom familj på besök i mitt hem i över 2 år

-Inte kysst någon på snart 10 år

Ja som ni ser blir det en diger lista. Många av dessa saker är något människor tar för givet och gör regelbundet medan det för mig kan verka vara något ouppnåeligt och lyxigt.

För att nu avsluta den här tråkiga bakgrundsberättelsen på ett positivt sätt så känner jag själv att jag har förändrat mig otroligt mycket det sista året. Jag tror det har en del med ålder och mognad att göra - att man får ett annat perspektiv på livet. Jag har sedan nära ett år tillbaka helt slutat dricka. Är heltidsnykterist nu och trivs bra med det. Jag skulle antagligen klara av att ta någon öl ibland om jag ville men känner inget behov och vill inte fresta mig själv. Kanske i framtiden om jag fått mer ordning på mitt liv. Använder inga droger heller osv. Är betydligt mer målmedveten och inriktad än vad jag någonsin varit förut. Jag är less nu på att leva ett så tråkigt och odugligt liv. Jag vill reda ut det och äntligen få må bättre igen. Det är slut med allt självdestruktivt beteende, nu tänker jag på mig själv och hur jag ska kunna ta mig upp igen. Ett exempel är att jag nu går ut i princip varje dag. Blir lite olika saker jag gör men huvudtanken är att vänja mig vid sociala sammanhang igen och det går bra hittills. Småsaker som att gå på ICA känns nu mycket lättare än vad det gjort på länge.

Här i bloggen kommer ni att få följa min kamp. Finns det fler som är i en liknande situation som jag eller har varit, tveka inte att kommentera eller höra av er. Det är viktigt att få prata om saken och veta att det finns fler. Vi är inte ensamma!