När jag var liten var jag världens gladaste och spralligaste grabb. Jag älskade att vara i farten och göra saker och jag älskade även att leka med andra barn och att få uppträda inför andra med bl.a sång. Att få stå i rampljuset och ha allas odelade uppmärksamhet var för mig något fantastiskt. Jag kunde verkligen inte förstå hur andra barn eller längre fram, tonåringar, kunde vara nervös över det eller tycka det var obehagligt. Det var ju det bästa som fanns!

Det var först när jag var 16 eller 17 (minns inte längre) som jag för första gången skulle få bli varse hur otroligt jobbigt och hemskt det kan kännas att ha allas ögon på sig. Jag gick på gymnasiet och vi skulle på en lektion hålla ett kort föredrag på några minuter vardera om vad vi tyckte om skolan och hur den kunde förbättras. Jag klev upp inför klassen utan någon större nervositet än vanligt och ställde mig framför alla. Harklade och tog till ord, började prata om det jag hade funderat på att säga. Att jag tyckte skolan var bra men det fanns några punkter som kunde förbättras, bl.a luncherna. Plötsligt och helt utan förvarning slog paniken till. Som genom ett trollslag försvann allt det jag hade tänkt säga ur mitt huvud och lämnade mig ordlös. Benen kändes svagare än vanligt. Jag märkte att min hand darrade lätt. Jag kunde inte förstå vad som höll på att hända. Jag försökte desperat minnas vad jag hade tänkt säga men det gick ej utan fick improvisera och skyndade mig igenom mitt föredrag för att så äntligen få gå tillbaka och sätta mig i bänken. Den lättnaden jag kände då går inte att beskriva.

Jag funderade ändå inte så mycket mer på det här efteråt. Jag hade ju aldrig haft problem med t ex redovisningar förut och tänkte att jag måste nog bara ha varit stressad (mitt liv var problematiskt och stressigt på många sätt vid den tidpunkten). Nästa gång jag skulle göra en redovisning gick det ännu sämre. Det var knappt att jag fick fram vad jag skulle säga utan att börja stamma som jag aldrig gjort förut och darrningarna märktes nu tydligare. Sen gick det snabbt utför. Jag klarade inte längre av att göra saker som redovisningar utan var tvungen att förklara för lärarna och få dispens från att göra det. Varje gång jag försökte fick jag panik, hjärtat rusade i 180 och hela jag skakade i princip. Det var pinsamt. Degraderande. Jag kände mig helt värdelös och undrade vad alla i min klass som hade sett mig tänkte om mig. Kanske att jag var svag. Vek. Att det var något fel på mig. De kanske berättade för andra i skolan också.

Nu började jag märka att det inte bara var redovisningar jag hade problem med. Jag hade också börjat få problem att prata med människor jag inte kände så väl. Detta hade jag heller aldrig märkt tidigare. Att prata med tjejer blev allt svårare för jag blev så nervös av att göra det också. Umgås med killar gick lite bättre men även där kunde det kännas jobbigt. Sociala situationer i allmänhet började bli allt svårare att hantera. Jag började bli nervös ibland när jag stod i kö på affären. Varför kan jag inte förklara, jag bara blev det. Plötsligt kändes det väldigt svårt att prova på nya saker. Jag ville veta precis hur allt skulle fungera innan. För om jag inte visste det och det dök upp en situation där jag inte visste hur jag skulle agera kunde jag få panik. Göra fel. Göra bort mig inför folk.

Något så enkelt som att gå på restaurang blev till ett projekt jag ägnade timtals åt att gå igenom i huvudet innan. Hur jag skulle göra när jag kom in där och om jag skulle lämna jackan någonstans eller ta med den in och hänga den på stolen. Hur jag skulle få kyparens uppmärksamhet och få notan när jag var färdig. Hur jag skulle betala med mitt kort. Tänk om de hade en kortläsare jag inte hade sett förut. Hur mycket dricks jag borde lämna. Hela tiden rädd för att få panik och rädd för att göra bort mig på något sätt. För er som är friska låter det säkert helt vansinnigt att vara rädd för sådana småsaker. Det förstår jag, så skulle jag också ha tänkt innan. Men nu hade det blivit min vardag.

Vid det här laget gick jag i princip bara till skolan och resten av tiden var jag hemma. Slutade vara ute med kompisar och hänga, gick aldrig på fester eller på krogen när jag väl fyllde 18. Slutade helt att prata med och umgås med tjejer. All min tid och uppmärksamhet gick åt mig själv och mina rädslor. Betygen började sjunka som ett resultat av att jag inte orkade lägga tid på skolan längre och för att jag inte kunde göra muntliga redovisningar. Jag höll på att helt gå under isen när jag hittade en farlig förrädisk lösning. Alkoholen. Jag som nästan aldrig hade druckit förr eller haft något intresse för det upptäckte nu hur otroligt social och skön man kunde bli med några öl i kroppen. Det var så enkelt. Varken svårt att få tag i eller särskilt dyrt och t.o.m gott. Det gick bra några månader. Jag fick tillfällig ångestlättnad av alkoholen och orkade på ett annat sätt ta tag i min skolgång och börja hänga mer med kompisar igen.

Det var bara det att snart hade ett par öl förvandlats till 4-5 eller kanske en vinflaska istället. Och att dricka någon gång ibland med polare eller kanske hemma på en fredagskväll hade förvandlats till att dricka så ofta jag kände att jag behövde det. Jag började knäcka öl titt som tätt. Fick tag på sprit och smusslade med mig det till skolan, tog en hutt då och då. Gradvis drack jag allt oftare och snart förlitade jag mig helt på alkoholen. Så snart jag skulle göra något som kändes det minsta svårt eller jobbigt drack jag innan. Var nära att bli ertappad flera gånger då jag ofta drack för mycket och det var bara min självkontroll som kunde dölja det faktum att jag ibland var ganska rejält packad när jag umgicks med folk. Det och nitiskt tuggummituggande och munskölj. Nu drack jag inte heller bara för att lindra ångesten utan också för att det var kul. Ibland på helger drack jag mig riktigt aspackad i min ensamhet, ett tag var jag uppe i närmare en sjuttis vodkaflaska per gång. Dagen efter var ett helvete men vad brydde jag mig?

Ibland hade jag inte råd med sprit eller fick inte tag på någon som köpte ut åt mig. Då köpte jag t-röd och drack. Alla som någonsin smakat på t-sprit vet hur illa bitrex som används i den smakar. Men jag hade inte råd att vara någon finsmakare. Det slank ned för jag har aldrig varit så känslig för äckliga saker och om man drack det flera dagar i rad blev det lättare andra dagen då kroppen reagerade mindre på bitrexen. Jag spydde aldrig men usch fy fan vad äckligt det var när man tänker tillbaka.

Till slut gick det som det gick. En person som står mig nära hade anat vad jag höll på med och konfronterade mig. Det blev en vändpunkt för min del där jag frågade mig själv vad jag egentligen höll på med. Insåg att mina vanor var farliga och att jag höll på att bli en alkoholist. Efter det var jag nykter i ett helt halvår. Det skulle för alltid komma att förändra min syn på alkohol. Jag förstod att jag mådde mycket bättre nykter och kunde uppskatta livet på ett annat sätt hur jobbig ångesten än var ibland. Jag märkte också när jag provade dricka igen efter ett halvår att jag inte mådde bra. Det kändes inte rätt. Jag ville inte börja igen så jag gjorde inte det.

Fortsättning följer...

Hej, här är jag :-). En kille någonstans mellan tjugo och trettio år som kämpar varje dag mot min sociala fobi. Det här är min blogg och det är här jag kommer dela med mig av min strävan mot ett bättre liv. Jag skriver dels ur en terapeutisk synvinkel då jag knappt har någon att prata med så jag får skriva av mig lite men också för att kunna hjälpa andra. Mina erfarenheter och allt jag provar på kanske kan vara till hjälp för någon annan som lider av samma problem. Jag är så mycket mer än min sjukdom så jag kommer även dela med mig en del ur min vardag.

Sådärja då var det avklarat. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om min bakgrund så läsaren kan bekanta sig med vem jag är och var jag kommer ifrån. På återseende!